Ont på dig - ont i mig

Min lilla bebis fick sina första vaccinationssprutor idag, en i varje lår. Hon skrek rätt ut och mina ögon tårades. Så mycket för att vara den trygga, stabila klippan i hennes liv. Nu har hon feber också, eller hade vid sextiden och jag räknar med att alvedonet slutat verka nu. Älskade unge! Är det så här svårt att vara mamma? Det känns som jag går sönder lite när hon inte mår tipptopp. Annars hade vi den första bebis klappar hund incidenten idag. Hund och unge ligger på sängen, unge "klappar" hund, mamma/matte tycker det är bedårande men vänder bort blicken i en sekund för att plocka tvätt, unge ser lite fundersam ut och sticker ut tungan, mamma fattar, hela handen full med hår och unge har stoppat den i munnen. Jag fick bort det mesta, kanske allt men fick en försmak av livet med hundar och barn. Åhh, vakna nu lilla hjärtat så jag får ta en temp och stilla oron.

Snökanon!

Gudars vad det snöar. Oerfaren bilförare som jag är var det knappt jag vågade mig ut i trafiken i går och i dag är det ännu värre. Så vi stannar inne. Efter ett besök på BVC under gårdagen kan jag konstatera att vätan Älva passerat sexkilosstrecket och väger hela 6170 g. Det är ju nästan två nyfödingar. Jag börjar förstå varför folk tjatar om att njuta och ta vara på tiden. Önskar jag kunde konservera varje sekund. Men å andra sidan är ju varje dag lika enastående, utvecklingen rusar ju framåt.

Så var det fredag igen och helgen närmar sig = rustprojektet tar över. Hoppas verkligen vi får lite gjort i helgen. Är Älvan samarbetsvillig så kanske jag hinner måla vårt arbetsrum/gästrum. Om vi nu inte snöar inne, tur vårt nyinköpta hus har fått en spade. Spade? Snöskyffel? Ja, men ni fattar. Upp med kragen där ute.

På önskelistan; mer tid!

Hela dagen bara försvann utan att jag fick något gjort. R klarade uppkörningen, whooop whooop, äntligen! Sen skulle det handlas, tvättas och lagas mat, så var kvällen slut. Nej förresten, räkningarna skulle betalas också. Nu har vi inget bredband eftersom det finns i vårat ofärdiga hus så det är lånedator som gäller när något ska fixas. Väntade hela dagen på att få den utlovade datorn men vid halv elva fick jag veta att den inte var tillgänglig. Nu var det tur att R kunde ta bilen, det är betydligt enklare för honom att åka iväg som inte behöver packa ihop bebis med tillbehör. Älvan är dessutom extra mammig just nu så att lämna henne känns jobbigare än att ta med allt. Ja, nu slapp jag ju det.

Rethosta och körglädje

Har lyckats bli förkyld, trots alla försök att undvika baciller. Hoppas verkligen att Älvan klarar sig. Snoret står jag ut med, huvudvärken är överkomlig, men rethostan.. fruktansvärt irriterande. Sen jag slutade röka (ja, pre preggo tid) kan jag inte minnas att jag hostat alls men nu gör jag det iaf. Mannen i mitt liv kör upp i dag. Precis som jag väntade han in i det sista med att ta itu med körkortet. Jag klarade uppkörningen samma vecka som gravtestet visade positivt, en stor vecka i mitt liv. Sen ett par veckor är jag också nybliven bilägare (efter snart ett år av lånebilar), det är en gammal bil (eller ganska iaf), tänkt att bli vår "andra bil", men som jag tycker om den bilen. Inte så mycket själva bilen som allt den representerar för mig. Frihet och oberoende! Svårt att förklara eftersom har med gamla trasiga relationer att göra så jag säger bara att det är stort för mig. Om några timmar kan jag förhoppningsvis få dela min bil med en nybliven förare. Hoppas!

Drömmer om spackel, fix och fog

Det finns inte ord för hur mycket jag längtar tills denna rust är över. Ställde klockan på åtta för att få upp familjen så vi kommer iväg till huset men det är bara jag som är uppe. Älvan sover fortfarande efter en morgonslurk och det känns brutalt att väcka upp henne men vi har en lång dag framför oss. Jag ville komma igång tidigt eftersom vi ska göra ett avbrott för besök hos gammelfarmor och gammelfarfar. De har fortfarande inte träffat Älvan så det är på tiden men de bor en bit bort så det blir en tur med "nya" bilen. Borde kanske blogga mindre och sätta lite fart istället.

Det blir inte alltid som man tänkt sig

Jag trodde inte att jag ville bli mamma. Eller så trodde jag att jag inte kunde. En ganska viktig detalj i barnskaffandet är väl pappadelen, med några spruckna relationer i bagaget är det lätt att bli lite cynisk och välja bort barn för att undvika att bara få träffa sina små varannan vecka bara. Men så kom R in i mitt liv och nu sitter vi här med den underbaraste lilla ungen som finns. Med det sagt vill jag göra klart att människan (läs: jag) har en fri vilja och rätten att ändra sig precis när som helst. Hon är tio veckor och en dag i dag. Vart tog tiden vägen? Sen hon kom har vi hunnit köpa hus, riva ner hela innanmätet på huset, fira lite jul och nyår samt ett antal födelsedagar, varit sjuka och blivit friska, ifrågasatt oss själva som föräldrar och varandra (och varenda nära relation i vår omvärld), slitit våra hår och slutligen köpt en bil. Jag räknade med att det skulle bli en omställning att bli mamma men att jag skulle omvärdera så mycket var jag nog inte helt beredd på. Och det lilla underverket som förändrat allt är den som är enklast att hantera. Våran drömbebis sover hela nätterna, ger oss strålande leenden och vaknar inte ens av skällande småhundar eller hamrande byggljud. Hon är grym helt enkelt. Om jag vetat det innan hade jag gjort det förr... Kanske.