Ont på dig - ont i mig

Min lilla bebis fick sina första vaccinationssprutor idag, en i varje lår. Hon skrek rätt ut och mina ögon tårades. Så mycket för att vara den trygga, stabila klippan i hennes liv. Nu har hon feber också, eller hade vid sextiden och jag räknar med att alvedonet slutat verka nu. Älskade unge! Är det så här svårt att vara mamma? Det känns som jag går sönder lite när hon inte mår tipptopp. Annars hade vi den första bebis klappar hund incidenten idag. Hund och unge ligger på sängen, unge "klappar" hund, mamma/matte tycker det är bedårande men vänder bort blicken i en sekund för att plocka tvätt, unge ser lite fundersam ut och sticker ut tungan, mamma fattar, hela handen full med hår och unge har stoppat den i munnen. Jag fick bort det mesta, kanske allt men fick en försmak av livet med hundar och barn. Åhh, vakna nu lilla hjärtat så jag får ta en temp och stilla oron.

Snökanon!

Gudars vad det snöar. Oerfaren bilförare som jag är var det knappt jag vågade mig ut i trafiken i går och i dag är det ännu värre. Så vi stannar inne. Efter ett besök på BVC under gårdagen kan jag konstatera att vätan Älva passerat sexkilosstrecket och väger hela 6170 g. Det är ju nästan två nyfödingar. Jag börjar förstå varför folk tjatar om att njuta och ta vara på tiden. Önskar jag kunde konservera varje sekund. Men å andra sidan är ju varje dag lika enastående, utvecklingen rusar ju framåt.

Så var det fredag igen och helgen närmar sig = rustprojektet tar över. Hoppas verkligen vi får lite gjort i helgen. Är Älvan samarbetsvillig så kanske jag hinner måla vårt arbetsrum/gästrum. Om vi nu inte snöar inne, tur vårt nyinköpta hus har fått en spade. Spade? Snöskyffel? Ja, men ni fattar. Upp med kragen där ute.