Det blir inte alltid som man tänkt sig

Jag trodde inte att jag ville bli mamma. Eller så trodde jag att jag inte kunde. En ganska viktig detalj i barnskaffandet är väl pappadelen, med några spruckna relationer i bagaget är det lätt att bli lite cynisk och välja bort barn för att undvika att bara få träffa sina små varannan vecka bara. Men så kom R in i mitt liv och nu sitter vi här med den underbaraste lilla ungen som finns. Med det sagt vill jag göra klart att människan (läs: jag) har en fri vilja och rätten att ändra sig precis när som helst. Hon är tio veckor och en dag i dag. Vart tog tiden vägen? Sen hon kom har vi hunnit köpa hus, riva ner hela innanmätet på huset, fira lite jul och nyår samt ett antal födelsedagar, varit sjuka och blivit friska, ifrågasatt oss själva som föräldrar och varandra (och varenda nära relation i vår omvärld), slitit våra hår och slutligen köpt en bil. Jag räknade med att det skulle bli en omställning att bli mamma men att jag skulle omvärdera så mycket var jag nog inte helt beredd på. Och det lilla underverket som förändrat allt är den som är enklast att hantera. Våran drömbebis sover hela nätterna, ger oss strålande leenden och vaknar inte ens av skällande småhundar eller hamrande byggljud. Hon är grym helt enkelt. Om jag vetat det innan hade jag gjort det förr... Kanske.